Och det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det har varit lite dåligt med uppdateringar på bloggen de senaste två veckorna, men det är för att jag har hängt med den här mest hela tiden:
Min roomie Carlos alltså, som nu har åkt till Tyskland för en termin som utbytesstudent.
Jag kanske ska förklara lite hur jag bor förresten. Jag flyttade som bekant runt en del i början medan jag letade boende. Jag kom i kontakt med Carlos syster Jessica via en av hennes vänner, som det var nära att jag flyttade in hos men där det till slut blev ändrade planer, och jag hamnade hos Jessica och Carlos istället. Deras äldre syster hade flyttat till Paris och de hade således ett rum ledigt - himla tur att det blev som det blev, såhär i efterhand.
Både Jessica, Carlos och deras föräldrar är världens bästa. Föräldrarna kom hit från Barranquilla och hälsade på för några veckor sedan. Här är vi ute och äter middag på en helt galen och mycket fantastisk restaurang.
Och här bor vi, i huset till vänster.
Innanför den här dörren, närmare bestämt.
Hur som helst, förutom att vi har gått på bio, tagit promenader och gått ut och dansat har vi de senaste veckorna till exempel ätit fredagslunch på Hard Rock Café...
...hängt på parkbänkar och utanför köpcentrum...
...och haft grav beslutsångest när vi blev tilldelade den här menyn med inte mindre än 100 (!) sorters tapas.
Carlos sista dag i Bogotá hämtade han upp mig efter jobbet. Vi åkte till hans universitet, då han hade lite ärenden att fixa.
Vi åt världshistoriens godaste tortilla till lunch.
Jag gillar hans universitet och campus skarpt. Bara en sån grej att man kan hitta hjärtan på marken, liksom.
Det hade regnat hela förmiddagen, men slutat lagom tills jag sa tack och trevlig helg till ambassadens portvakt.
Jag passade på att uppmärksamma Carlos på den fantastiskt roliga skylten i rulltrappan som jag sett förra gången jag besökte universitetet - en skylt han passerat i princip varje dag under flera års tid men aldrig noterat förrän nu.
På baksidan av huvudbyggnaden firade studenterna att helgen hade börjat - Universidad de los Andes motsvarighet till LiU:s fredagspub, alltså.
När det började skymma tog han med mig till sin favoritplats i Bogotá, en utsiktsplats uppe bland bergen ganska nära där vi bor.
Vi stannade tills solen hade gått ner, innan vi sedan åkte hem för att gå ut och äta middag med hans vänner. Och morgonen därpå satte han sig på planet till Tyskland och nu är det så ruskigt tomt här hemma och jag tänker att det här är ju bra typiskt. Jag kom ju precis hit.
Kommentarer
Postat av: Mormor
Jag har väl haft mina aningar, jag som är romantiker, så nu förstår jag vad tystnad och tomhet är. All lycka <3
Postat av: Moster
Härligt! Distansförhållande funkar men vistt är det typsikt men helt fantastiskt!
Kram <3
Trackback
