Husbygge med UTPMP Colombia

Efter att ha dansat halva natten och sedan tagit en powernap på 2,5 timmar klev jag på lördagen upp okristligt tidigt. Men det var okej, då jag hade haft så roligt kvällen innan och framförallt för att jag skulle hit:

 

Un Techo Para Mi País Colombias kontor!

 

Då förra årets konstruktion i Lima var bland det häftigaste och finaste jag varit med om ville jag såklart fortsätta som volontär i UTPMP även här, och hade därför kontaktat organisationen tidigare i veckan. Så fint att få fortsätta jobba med dessa fantastiska volontärer, även om det känns vansinnigt tomt och konstigt utan min ständiga följeslagerska, comrade-in-arms och partner in crime Petra, såklart.

 

Peppande ord inne på kontoret. Helgens bygge var i något mindre skala och genomfördes i samarbete med en rad olika företag och organisationer, däribland Israels ambassad.

 

 

 

Efter en dryg timmes bussfärd var vi framme i Mochuelo, en av de allra sydligaste stadsdelarna i Bogotá. Vår säkerhetsansvarige på ambassaden blev inte direkt överförtjust då jag efteråt berättade om mina äventyr (framförallt söndagens, men mer om detta senare), då de södra delarna också råkar vara stans farligaste områden. Nåja.

 

 

 

Vi var ett rätt stort gäng volontärer.

 

 

Jag och min lilla arbetsgrupp traskade iväg mot vår tomt. 

 

Den låg en bit bort på den här gatan.

 

Där önskades man en God Jul och ett Gott Nytt År. Tack tack.

 

Vårt uppdrag för dagen var att fixa grunden inför söndagen, då Israels ambassad skulle komma och bygga själva huset. Eftersom terrängen var väldigt ojämn var vi tvungna att gräva drygt två meters djupa hål och sedan sätta i träpålar - 12 stycken, närmare bestämt. Jag gjorde aldrig detta under bygget i Lima så det var spännande att lära sig något nytt, även om det var ett sjukt tungt arbete. 

 

 

 

Som tur var fick vi ganska snart ytterligare en medlem i vår arbetsgrupp; grannpojken Juan Paolo.

 

Och vilken ruskigt flitig sådan, sedan!

 

 

 

Efter några timmars slit och värkande ryggar var det dags för mellanmål - hemmagjorda empanadas!

 

Och lite mys med Carolinas, vars hus vi byggde, knappt ett-årige son. Díos mío så söt.

 

Så var det dags att jobba igen.

 

 

Här visar Niko hur man tillverkar sitt eget vattenpass för att försäkra sig om att grunden är plan. Borde förresten tipsa mina vänner i  UTPMP i Lima om att använda färgad Gatorade istället för vatten i plastslangen, himla smidigt.

 

 

 

Då vi från början bara var fyra stycken i vårt arbetslag och då vi hade en ganska besvärlig terräng att jobba med, fick vi framåt eftermiddagen välbehövd förstärkning.

 

 

 

 

När dagen började lida mot sitt slut trotsade jag säkerhetsföreskrifterna och tog en liten promenad till gatuhörnet för att fota denna utsikt. *LiVinG oN tHe EdGe*

 

 

Vi spelade lite fotboll...

 

...och så ville dessa två granntjejer visa upp en dans för mig. (Hjälp vilken flashback jag får av denna bild för övrigt, eller vad säger du systra mi?)

 

Efter den eminenta dansuppvisningen ville äldsta tjejen ha en photo shoot. Hon var en ganska bestämd men högst kompetent fotograf för sin ringa ålder.

 

 

 

Ett och annat självporträtt är ju mer eller mindre obligatoriskt.

 

När det började mörkna var det dags för oss volontärer att packa ihop och hoppa på bussen på väg tillbaka till de nordligare delarna av stan - trötta, smutsiga men fantastiskt lyckliga. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gabriella, Din resa (blogg) är spännande, känslosam och tankeväckande. All lycka i fortsättningen. Kram!

Så fint att du fick möjligheten att vara delaktig i ännu ett husbygge med organisationen! Blir rörd när jag ser bilderna på barnen, tänker nog på samma sak som du när det gäller bilden på de dansande systrarna, och vilket härligt självporträtt sen ;)

FÄRGAD GATORADE?! Så jävla smart. Du borde skriva detta i Comunidad América-gruppen på fb!!

P.S. Lilla pluttbäbisen är ju så söt att jag dör.

Jo tack kära syster, jag är allvarligt traumatiserad efter den fasansfulla gympastunden med Musse Pigg...*ryser*.