Då var det dags igen!

 

Efter en helt fantastiskt fin och rolig allra sista termin vid Linköpings universitet, har det nu blivit dags att fly vintern för tredje året i rad, denna gång med slutdestination Bogotá, Colombia. Det är här jag kommer tillbringa det närmsta halvåret, närmare bestämt med en termins praktiktjänstgöring på Sveriges ambassad. 

Efter en sömnlös, men desto trevligare, flygresa över Atlanten landade jag i torsdags på huvudstadens sprillans nya flygplats, för att sedan ta en taxi till adressen jag skulle bo på de första dagarna. Då jag inte har kunnat ordna boende i förväg hemifrån Sverige får jag leva nomad-style den närmsta tiden medan jag söker lägenhet. De första nätterna sov jag hos en vän till Cecilia, som har praktiserat på ambassaden under hösten, och från och med igår och fram till februari bor jag i Cecilias lägenhet medan hon är ute på resande fot. 

 

De första dagarna i Colombia har varit lugna, av flera anledningar. Bogotá ligger på ca 2700 meters höjd över havet och ganska snart gjorde sig den berömda höjdsjukehuvudvärken, andnöden samt hjärtklappningen av att gå uppför en trappa, påminda. Som komplement till höjdsjukan har jag även lagt mig till med en riktigt retlig långflygs-hosta och, sist men inte minst, den lite rubbade dygnsrytmen till följd av en tidsskillnad på 6 timmar.

 

Utöver min för tillfället något bräckliga fysik har också de otaliga varningar och förmaningar kring säkerheten, eller snarare bristen på denna, i Colombia spelat en roll i min ganska vilosamma första helg här. Nu är bilden som vi svenskar har av landet förmodligen både orättvis och ouppdaterad, men visst finns det ett korn av sanning i denna. Polisen är tungt beväpnad, dörrvakterna bär skottsäkra västar och jag har fått tydliga instruktioner i vilka områden jag kan röra mig i och inte. 

 

Att jag skulle bli mer begränsad här än vad jag var i både Chile och Peru var något som jag var beredd på, men man måste ju leva lite också. Jag har således tagit det djärva beslutet att lämna hemmets trygga väggar vid fler än ett tillfälle sedan jag kom hit - igår för att skaffa colombianskt mobilnummer, och idag för att provgå sträckan till ambassaden. *LiVinG oN tHe Edge*. Alla colombianer jag har träffat hittills har varit oerhört snälla och hjälpsamma, inte minst Ricardo och hans flickvän Grace som, förutom att hjälpa mig med mobil-inköpet, också gav mig en liten guidad tur av området igår. Då jag inte kände någon i Colombia sedan tidigare har jag försökt skaffa mig ett litet kontaktnät på förhand, och Ricardo är en av de personer som ingår i detta. Han är bror till en vän till min kusins man, men insisterar likväl på att jag ska betrakta honom och Grace som min familj. Himlans fint.

 

Imorgon jobbar jag min första dag på ambassaden, vilket jag ser fram emot. 

Nu kör vi, full fart!