Första veckan i Bogotá har, förutom höjdsjuka, hosta och jetlag, även präglats av tandvärk - i en av visdomständerna, närmare bestämt. Har haft problem med just denna tand i flera år nu, dock högst sporadiskt vilket, förutom det hutlösa priset och den förmodade smärtan, är anledningen till varför jag inte har kommit mig för att dra ut eländet än.

Saker och ting har, åtminstone för mig, en tendens att krångla så fort jag lämnar svenskt territorium. Båda gångerna min laptop har kraschat har jag exempelvis befunnit mig på främmande mark, och samma visa var det när min älskade, trofasta kamera bestämde sig för att kasta in handduken utan den minsta förvarning. Man kan ju tycka att min visdomstand lika gärna hade kunnat göra sig påmind någon gång under de senaste åtta månaderna, under vilka jag faktiskt har bott i Sverige, istället för att avvakta tills jag nu befinner mig på trygga 9729.47 kilometers avstånd från landets gränser. 

 

Nåväl. Imorse var smärtan olidlig och jag var tvungen att erkänna mig besegrad. En av mina arbetskamrater, som har bott i Bogotá i nästan tio år, rekommenderade mig sin tandläkare och ringde och bokade en tid åt mig på en gång. Sagt och gjort, i eftermiddags efter jobbet tog jag taxin till tandis. Det visade sig vara en liten, privat klinik, inhyrd i ett rum på andra våningsplanet i ett hus som var under omfattande reparation. Efter en balansgång på utlagda plankor genom resten av huset för att inte kliva i betongdamm och på diverse verktyg (ett performance värdigt Fångarna på Fortet), möttes jag så i dörren av mottagningens sköterska tillika receptionist. 

 

Undersökningen inleddes med en noggrann bakgrundscheck kring mitt hälsotillstånd, där jag var bl.a. var tvungen att låna datorn för att googeltranslatea "underaktiv sköldkörtel". Därefter tog jag plats i stolen varpå tandläkaren, som var väldigt sympatisk och kompetent, omedelbart började prata om una surgería, något som jag rent spontant kände att jag gärna väntade med så länge det var möjligt - för alltid, ungefär.

 

Då jag hade en ganska rejäl infektion kunde hon dock inte göra något för tillfället, utan ordinerade mig 10 dagars antibiotika, en anti-inflammatorisk munskölj och en kosthålllning bestående av glass. Helt okej för min del, framförallt med tanke på att besöket endast kostade 20 000 colombianska pesos, vilket motsvarar ungefär 80 riksdaler (detta efter att jag fått 10 000 i rabatt i utbyte mot att jag visade hur jag gör min hair donut-frisyr).

I övrigt hade vi, utöver det vanliga fredagsmys-fikat, även tårtkalas på ambassaden idag, detta då en av våra chaufförer fyllde 50 år. Och så blev jag raggad på av såväl taxichaffisen på vägen till tandläkaren som den på vägen hem, varav den ena erbjöd sig att bli min alldeles privata chaufför under återstoden av min tid här i Bogotá. Jag tackade ödmjukast nej till detta generösa erbjudande.

En ganska bra fredag alltså, tandvärk och språkbarriärer till trots.