Idag har jag varit och lunchat med min handledare och hans fru. Fick även träffa och gosa lite med deras sex månader gamla bäbis, som var så söt att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Vi åt lunch på en mysig utservering i kvarteren nära ambassaden och det var fint att få träffa min handledares fru som, precis som min handledare, var supertrevlig. 

 

När jag kom hem hade jag tänkt gå och handla lite. Har hittills bara hittat till de matbutiker som ligger längs med huvudgatan, men dessa är ganska små, dyra och har ett väldigt begränsat utbud. Jag frågade därför säkerhetsvakten som jobbar i vårt hus om vägen till den betydligt större mataffär som jag hört skulle ligga i närheten. Han började förklara, men sa sedan att han slutade jobbet om en halvtimme och att han kunde gå med mig och visa vägen då. Sagt och gjort, klockan fem traskade vi de åtta gatorna ner medan vi pratade om den svenska vintern, vår delade förkärlek till Salamanca i Spanien samt den galna, colombianska trafiken. Utanför affären sa vi hejdå och jag tackade för hjälpen. Himla fint alltså. 

 

Mindre fin var dock den jävulusiskt långa kön, som gjorde att det hade hunnit bli mörkt (= big no no) innan jag var klar med handlandet. Jag tackade i sedvanlig ordning nej tack till kvittot, varpå kassörskan börjar vifta med det och rabbla en massa som jag, i mitt något uppstressade tillstånd, inte riktigt orkade ta till mig. Jag suckade för mig själv och gick snällt tillbaka och tog kvittot för att sedan knyckla ihop det och stoppa det i fickan. Och tur var väl det, då det visade sig att man, för att få lämna affären med sina kassar i behåll, var tvungen att kunna visa upp ett kvitto på allt man inhandlat. Ops.

 

Nåja. Av alternativen att haffa en taxi på gatan (vilket om möjligt är ett ännu bigger no no) och att gå de relativt få kvarteren hem, föll valet på det senare, vilket bland annat innebar kontantkort i bh:n, handväskan nerknölad i en av matvarupåsarna och en promenadhastiget á OS i gång hem till lägenheten. Är nu helt slut efter denna höghöjdsträning, men framförallt tacksam - jag kom, jag handlade, jag överlevde.