För ganska precis ett år sedan satt jag uppkrupen i soffan i vardagsrummet hemma i Härnösand, med resväskan fylld till bredden av allt ifrån solskyddsmedel i alla dess styrkor, flipflops och bikinis, till raggsockar, jackor och tumvantar, vansinnigt peppad på en termin i Chile och innan det en veckas semester i Brasilien tillsammans med min fina comrade-in-arms Petra.

Nu, ett år och en dag på pricken senare, sitter jag återigen här i soffan (läs irrar runt, stressad och svärandes över hur det egentligen är möjligt att totalt förlägga ett par solglasögon på en yta av knappt 30 kvadratmeter), dock i min charmiga lilla studentlägenhet nere i Linköping denna gång. Resväskan är packad (i teorin), och imorgonbitti bär det återigen av till Sydamerika.

Jag och Petra har fått ett stipendium av SIDA, ett så kallat MFS-stipendium, och ska nu tillbringa drygt två månader i Lima där vi ska bedriva fältstudier och skriva vårt examensarbete. Syftet med arbetet är att undersöka om en ökad tillgång till bostäder skulle kunna vara ett sätt att minska den utbredda fattigdomen som råder i landet. Det finns en sydamerikansk organisation som heter Un Techo Para Mi País, vars verksamhet består av att konstruera nödbostäder till familjer som av olika anledningar inte har tillgång till ett eget hem, och vi ska utvärdera organisationens verksamhet och förhoppningsvis även få delta i själva bostadskonstruktionen.