I lördags åkte vi till stranden. Jonathan tyckte att vi borde stiga upp redan vid halv åtta på morgonen, vilket visade sig vara ett ganska smart drag. Även som själva transportsträckorna inte alltid är så långa, är transporttiden här i Lima desto längre. Fyrtio minuter på en buss, en kort taxiresa plus en lång (också den fyrtio minuter) taxiresa senare var vi äntligen framme i Mancon i norra delen av huvudstaden. Det var underbart att få se havet och att få andas frisk(are) luft för ett slag, och dagen på stranden var lätt värd alla svettiga minuter på bussen och de om möjligt ännu svettigare minuterna i taxin till följd av konstanta döden-upplevelser i ett åkdon som i princip bara bestod av en stomme och ett plåtskal och som hemma i Sverige knappast skulle kunna klassas som ett fordon överhuvudtaget, än mindre ett körbart sådant.


På vägen till stranden stannade vi till i Los Olivos, där Jonathan bor. Här är hans hus.


De håller på att riva och bygga om hela byggnaden, och precis som när det gäller de allmänna transportmedlen så är även här säkerhetsåtgärderna något oklara. 


Los Olivos.


Hemma hos Jonathan fanns en hel del djur. En Sverige-älg, till exempel.  


Och en hund med mitella och rosa nagellack.








Så var vi framme!




Det var ganska mycket folk på den närmsta delen stranden, så vi promenerade vidare och gick till Jonathans och hans vänners favoritdel som låg lite mer avskilt.


Sådärja. Mycket bättre.


Det kom förbi ett gäng aktivister som ville varna för solens starka strålar och som delade ut gratis solskydd. De tyckte att vår solskyddsfaktor 30 var alldeles förfärligt lågt, och att vi borde ha betydligt starkare grejer. SPF 100, närmare bestämt.


Man fick bada mest hela tiden för att inte smälta bort.


Vattnet var fullt av gröna alger. Lite läskigt, tyckte Petra.










Vi och grabbarna. Joråsatt.