I torsdags hade vi vårt första möte med Un Techo Para Mi País. Vi hade fortfarande inte återhämtat oss helt och hållet från matförgiftningen, men som de duktiga studenter som vi är pallrade vi oss ändå iväg. Denna ansträngning (som sedan resulterade i ett steg bakåt i återhämtningsprocessen och sängliggande resten av dagen) visade sig, skönt nog, vara väl värd mödan. Vår kontaktperson var precis lika trevlig och hjälpsam som vi hade fått intryck av under höstens intensiva mailkontakt, och vi passade på att skriva upp oss på en hel del aktiviteter som organisationen kommer anordna nu framöver. 

Just det här med att arbeta tillsammans med en organisation och ha en kontaktperson att kunna luta sig mot verkar vara det som kan vara lite ovisst och krångligt när det gäller fältstudier. Vi har hört berättelser om kontaktpersoner som knappt har haft tid att ses, organisationer som inte har förstått vad man önskar få fram med undersökningen och därmed inte varit förmögna eller villiga att hjälpa till, samt svårigheter att hitta intervjuobjekt. Vi var därför lite nervösa inför vårt första möte, men allt gick ju som sagt bra. Så himla skönt. 


Vår personliga vägpolis och livvakt, som sa när vi kunde korsa vägen och när vi gjorde bättre i att avvakta. Det tackar vi för.






Organisationens kontor, som i själva verket visade sig vara ett helt vanligt familjehus (eller spökhus enligt Petra), snarare än en stor och modern kontorsbyggnad. Men sen är det ju faktiskt en ideell organisation det handlar om, så något annat vore ju egentligen bara konstigt. 


En liten pudding.


Och en duktig Linköpings-student.