Sådär, då var vi på plats, tillbaka i Sydamerika! Resan hit gick fint. Lite mindre fint att tv-skärmarna inte fungerade på långflyget från Amsterdam, men utöver detta gick allt bra. Ovanligt smärtfritt för att vara oss faktiskt, men någon gång ska ju vara den första. Väl på flygplatsen i Lima blev vi upphämtade av Petras pojkvän Jonathan och hans kompis Edward. Det var nog egentligen först när vi satt i taxin på väg hem från flygplatsen som jag insåg att vi faktiskt var här, på riktigt. Så overkligt, surrealistiskt, absurt och galet, men också så himla naturligt. Ironiskt nog var det just det, det faktum att det kändes så naturligt, som gjorde det hela ännu konstigare. Hur snabbt man anpassar sig och vänjer sig, som om man aldrig hade åkt härifrån (peruanernas definition av "so beautiful" kommer dock alltid förbli ett mysterium - alla de busvisslingar, allt tutande och alla kommentarer trots gårdagkvällens grad av extrem skabbighet kan ju knappast ha varit ett befogat gensvar på vår fagra uppebarlese, utan snarare ett tecken på deras skeva verklighetsuppfattning.)