För ett par månader sedan bjöd min gode colombianske vän in mig till en aktivitet som han gör varje torsdag efter jobbet. Han ville inte avslöja vad det var, mer än att han trodde att jag skulle tycka om det. Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig och fågelskådning, andliga ritualer och spinningpass pa gymmet kändes alla som mer eller mindre möjliga scenarier.

Det visar sig dock att min vän varken besitter otippade kunskaper i ornitologi eller ar nämnvärt andlig av sig. Han har heller aldrig gått pa ett spinningpass i hela sitt 31-åriga liv. Nej,varje torsdagskväll efter jobbet åker han och tre vänner runt i kvarteren där jag bor och delar ut matpaket och andra nödvändigheter till hemlösa.

Vi har inte hunnit åka mer än några hundra meter innan vi stannar till vid två män och en liten pojke som samlar in och sorterar kartong och papper som de sedan säljer till återvinningsföretag. De hälsar glatt och säger att de har väntat pa oss, och frågar hur vi har haft det sedan sist. Efteråt berättar en av kvinnorna, som tog initiativet till att starta gruppen for 12 år sedan, att de har följt pojken sedan de fann honom som nyfödd i en kartong på exakt samma plats en torsdagskvall för åtta år sedan. Pojken bor numera i en fosterfamilj, går i skolan och har ett bra liv, men hjälper sin pappa att samla in återvinningsmaterial ett par kvällar i veckan.

Ju fler människor som vi träffar under kvällen, desto tydligare blir det för mig att mina nya vänner verkligen gör detta for att de bryr sig, på riktigt. De vet dessa människors historia, vad deras barn och barnbarn heter och var de sover om nätterna. När alla matpaket tagit slut och det ar dags att säga hejdå får jag tre innerliga kramar från mina nya vänner, sa långt ifrån den sedvanliga kindpussen som en kan komma. Och då är det som att något brister inuti mig. Denna genuina värme, tillsammans med vetskapen att det finns de som engagerar sig och som aktivt kämpar for allas lika värde och ett mer solidariskt sämhalle, är nästan överväldigande.

Dagen därpå när jag promenerar hem från jobbet passerar jag en man som vi träffat kvällen innan. Han sitter på trottoaren bredvid sina svarta plastsäckar med tillhörigheter och läser tidningen. Precis som han brukar göra när jag ser honom varje eftermiddag. Men den här dagen ar annorlunda. Den här dagen hejar vi.   

Jag och min vän Jorge Mario, en av Bogotás fantastiska eldsjälar.