Vi gå över daggstänkta berg

Morgonen därpå klev vi alltså upp framåt småtimmarna, trötta men peppade,  för att hinna äta frukost och fixa matsäck innan det var dags att ge oss iväg mot nationalparken.

 

 

 

 

Vid femtiden var vi framme vid base camp.

 

Och så började vandringen.

 

 

 

Växter typiska för Andernas bergsklimat.

 

Morgonljuset är ju rätt magiskt.

 

 

Vätskepaus.

 

So fresh and so clean.

 

Bocadillo con queso (stelnad fruktmarmelad med ost) - standardmellis för colombianen. 

 

 

 

 

Efter några timmar rullade dimman in.

 

 

 

 

 

Sex timmar senare! Där är den! Snön! Prisa Gud! (Folk campar alltså häruppe. Hjälp vad kallt.)

 

 

 

 

 

 

 

Norrlänning som en är tycktes ju all utrustning smått overkill för att promenera i lite snö, menmen.

 

Advokaten som aldrig hade sett snö förut var lycklig (samt besatt av att göra snöbollar) :')

 

Så började vi gå, långsamtlångsamt pga syrebristen. Jag hade varit lite orolig angående höjden efter min extrema höjdsjuka i Machu Picchu för några år sedan (som bara ligger på drygt 3000 m.öh.h.) men det gick förvånansvärt bra - två ur gruppen fick dock vända till följd av höjdsjuka och nådde aldrig toppen tyvärr :/

 

Vår guide Rafael kollar efter isgrottor.

 

Som denna. Kanske rätt bra med säkerhetsutrustning ändå :-))))

 

 

 

Vi klarade det!

 

Den här resan var nog en av mina allra bästa på länge, SÅ rolig rakt igenom. Och att kunna lägga till både glaciärvandring och nytt personligt höjdrekord till mina Latinsmerikaupplevelser är ju inte fy skam det heller! 

 

Äventyret fortsätter och jag är med, men det är nog tur att man vet att Du klarat den resan för vilka bilder. Spikskor säger en del om riskerna med äventyret. Kanske roligt att Du sett snö redan för här hemma lyser den med sin frånvaro och broddar (inte spikskor) har jag haft bara en gång.Snart jul och Du är så välkommen hem. Kramar Mormor