I söndagskväll, efter ett av mina mest impulsiva beslut någonsin, satte jag mig på nattbussen ner till södra Chile - till staden Temuco, 10 timmar härifrån, närmare bestämt. Syftet med resan var att besöka "Hogar Bautista"; ett hem för unga flickor som kommer från dåliga familjeförhållanden och därför inte kan bo hemma. Jag har en bekant i Härnösand som är engagerad i föreningen "Carahue - Stödförening för Chiles barn", som varje år ger bidrag till bland annat just "Hogar Bautista". Jag har velat ta mig söderut hela terminen för att besöka hemmet, men det har det liksom aldrig blivit av. I helgen insåg jag dock att det var nu eller aldrig, och bestämde mig därför för att göra en blixtvisit. För det är nog vad man måste kalla mitt besök; 10 timmars nattbuss till Temuco, spendera dagen där för att sedan avsluta med ytterligare 10 timmars nattbuss upp till Viña del Mar igen. 

Dagen i Temuco var på alla sätt och viss väldigt fin. Jag fick en inblick i hur ett hem som detta fungerar och hur pass viktigt det faktiskt är, jag fick träffa de engagerade, varma och gästvänliga eldsjälarna som arbetar inom organisationen, och så fick jag ungefär en miljon kramar och pussar från ett helt gäng söta små tjejer.

En mycket bra dag som jag kommer att minnas länge, och jag är så glad att resan äntligen blev av.

PS. För övrigt är nattbussarna här i Chile helt fantastiska. Med säten man kan fälla ner helt, benstöd, kuddar, filtar och tilltugg samt en väldigt service minded personal, känns "nattbussen" från Stockholm till Härnösand mest som ett enda stort skämt. 


Precis när det började ljusna ute släppte taxin av mig utanför hemmet.


Väl där blev jag väl emottagen av en av kvinnorna som jobbar nattskiftet. Hon visade mig runt på hela området, som består av en huvudbyggnad där det bland annat finns matsal, kök och lektionssalar, samt två hus där flickorna bor; ett för de yngre flickorna, där de yngsta är 7 år, och ett för de äldre där de äldsta är 18 år.




Såhär ser de yngre flickornas sovrum ut.


Personalen berättade att det är viktigt att skapa en känsla av hemtrevnad, och det är också något som man enligt min uppfattning har lyckats mycket bra med.


Fina målningar på insidan av stenmuren som omger hemmet - det är ett ganska farligt kvarter så säkerhetsåtgärderna är både många och goda.






På förmiddagen var det dags för pyssel och läxläsning med barnen som inte har skola förrän på eftermiddagen.








Vi spelade häst-memory.


Disa visar sina allra finaste hästkort.


Vi vek pappersnäckrosor och ritade teckningar.


Och så konstaterade vi att Sverige och Chile ligger ganska långt ifrån varandra.


Sedan var det dags för lunch. Här är två av flickorna tillsammans med en tjej från Tyskland som jobbar som volontär på hemmet sedan ungefär ett år tillbaka.




Efter lunchen hade vi lite tid över innan det senare på eftermiddagen var dags för balettlektion, och eftersom regnet precis hade upphört passade vi på att ta en liten promenad.
















Tjejerna var peppade inför sin första balettlektion. Jag var mest nervös.








Fina flickor! Och angående min nervositet visade den sig vara befogad - lärarinnan var nämligen precis så strikt och hård som jag alltid har föreställt mig att balettlärarinnor ska vara.


När vi kom tillbaka var det dags för middag.


Efter middagen blev det gruppfotografering och en massa hejdå-kramar och pussar och ledsna "kaaaan du inte stanna liiite längre?" innan det var dags för tjejerna att gå och lägga sig och mig att ta en taxi till busstationen och åka tillbaka hem till Viña.