Myten om norrlänningen

Det var inte förrän jag flyttade söderut för att plugga på universitetet i Linköping som jag började ana att allt allt inte stod rätt till. Att saker och ting inte alltid är som de verkar vara. Det som jag, under hela min uppväxt, hade trott var helt normalt resulterade nu i reaktioner bestående av ögon stora som tefat, hakan tappad ända ner till marken och det obligatoriska "Vaa? Seriöööst?" med efterföljande asgarv.

Jag pratar såklart om norrländska företeelser. Dessa uttryck och beteenden som för mig var helt självklara, men som av min omgivning nu sågs som en abnormitet, en avvikelse. Något som helt enkelt bara var allmänt konstigt.

Jag har vid det här laget förstått att föreställningarna om Norrland och norrlänningar är många och, tyvärr, ofta ganska missvisande. För att bringa lite klarhet i detta till synes aningen grumliga ämne, låt oss nu ta det här en gång för alla. Nej, de flesta norrlänningar har inte renar som inkomstkälla. Skulle dock detta ändå vara fallet, är antalet renar ändå inte ett samtalsämne att rekommendera. Nej, majoriteten av oss bor inte i kåtor. Ja, det finns en viss risk för fluginsugning- och sväljning vid det norrländska, ingressiva (indandnings)-uttalet av "ja".

När det gäller transportmedel är utbudet stort, där ett av de bästa vintertid är sparken. Detta fantastiska färdmedel, som jag trodde fanns i vart och varannat svenskt hem. Ja, innan jag träffade Petra och Maria det vill säga. Numera är jag högst medveten om att ta sig runt med spark mest verkar vara norrlänningarna förunnat. För visst använder vi den i allra högsta grad. Perfekt när man ska till skolan, ner på stan eller åka och handla på affärn. Eller bara för att gå längst upp för stans brantaste gata och tävla om vem som kommer ner snabbast. Utöver detta är sparktåg en aktivitet som inte bör underskattas.

Det finns med andra ord en hel del att förtydliga när det gäller Norrland och dess folkslag - vi är faktiskt inte så konstiga som vi ser ut.

Morfar, jag och min lillasyster Hanna efter att ha varit ute på en sparktur - inga konstigheter.

15 år senare - Hanna, jag och lillebror (i bakgrunden) på väg till mormor för att fira julafton. Färdmedel - spark, vad annars? (Notera att lillebror har samma spark som den morfar har på kortet ovan - inget fel på varken hållbarhet eller livslängd med andra ord).

Hahaha, så bra! :) Vet du förresten att morfar skulle ha fyllt 84 år igår om han levt nu?

Hahaha, så bra! :) Vet du förresten att morfar skulle ha fyllt 84 år igår om han levt nu?

Jag använde faktiskt spark att ta mig runt med när jag var liten (om gångbanorna tillät dvs). Dock mest till de närmaste kompisarna men ändå!

Vi åkte minsann spark vi också, fast vi inte bodde i Norrland :)

Nostalgi Gabriella! Det finns ju sparkar för alla åldrar och nu finns det även sparkar som man förser med "hjul" som man kan fälla "upp eller ner" när inte väglaget är det bästa för medarna.Som barn satte vi ihop sparkarna till "tåg".Fint inlägg Ella :)

Hahaha... Tycker fortfrande det är väldigt komiskt och bara förgyller myten om norrlänningarna!

Håller med petra. trota att min familj också har ägt sparkar som vi använde några vinterdagar om året när vi var små.. men det var mest på lek, inget vi använde för något mer allvarligt syfte som transport och liknande! :) Men det är lite nostalgi! Underbara vinterland, trots extrem kyla för tillfället (-20 i morse)!